marimar

Jag kom på en grej. Vi har vart i samma omgivning i 10 år i augusti och egentligen är det helt sjukt att vi gick förbi varandra nästan varje dag utan jag att märkte att du existerade.

Men så började vi i sexan och även om vi gick i parallellklasser började vi nu sakta med säkert acceptera varandra. Jag minns den tiden. Jag minns när vi spelade in musikvideon till "Stars Are Blind" i Torslanda. Jag minns den lilla flickan som var jättekär i Josip. Jag minns oss i 8an när vi flummade runt i skolan och jag är rätt säker på att folk undrade om vi var mentalt friska efter allt vi gjort haha..

Jag började umgås med dig och Steffi i 6:an och det var 2-3 konstiga år därefter. Jag minns hur ofta vi bråkade. Du var ju bästis med Steffi hela tiden och när hon bråkade med mig så bråkade du också. HAHAHHAHAH minns fortfarande att du SPAMA mig på Playahead och skrev: "varför är du tjock, tjockis?" när du själv var en liten köttbulle hihihi.  Jag minns hur vi hatade varandra.

Sedan minns jag när vår vänskap blev starkare med bråken. Visst de bråken just då, jag tror faktiskt inte att jag någonsin i hela mitt liv mått sämre än jag gjorde under de åren, men eftersom det resulterade i att jag fick en så underbar och vacker bästa vän som du, är det värt det.

Men vet du vad det bästa är?

Att vi tagit igenom oss allt det. Att du gjort mig till en bättre människa. Men främst av allt, att du är så underbar. Jag tror seriöst inte att någon annan människa än du skulle komma till mig med mat när jag är sjuk. Jag tror inte att någon annan skulle göra all slavarbete som du gör åt mig (förlåt kära älskling för att jag är så otroligt lat). Jag tror inte att någon annan skulle orka massera mina fötter i 2 timmar (haha, minns du hur det stank i hela din lägenhet när jag tagit av strumporna? är förvånad att du och Steffi överlevde) eller massera och klia min rygg nästan varje kväll vi sover tillsammans, vilket ärligt talat är rätt ofta. Tror inte heller att någon skulle klara av mina snarkningar så ofta (förutom Steff haha, tänker på den gången du och jag natta hos Steff och jag snarkade så högt att väggarna skakade - är jag normal?). Du säger att jag inte snarkar så mycket på sistone men jag tror seriöst att du bara vant dig efter alla dessa år.. Scary..

Vet du vad som gör dig till min bästa vän förutom alla ovanstående saker?

Du säger inte vd jag vill höra, du säger det jag behöver höra. Du tar hand om mig och du förstår när jag är deppig men vill bli lämnad ifred. Du förstår att jag inte alltid vill prata om saker och ting för att jag inte vill börda andra och att det kommer gå över. Du vet precis hur jag fungerar. Och det som gör mig som lyckigast är att du är den enda människan på hela jorden som får mig att känna att någon bryr sig om mig.

Du är den mest underbara människa jag känner och när du är ledsen så blir jag lika ledsen.
Mahal na mahal talaga kita, at alam ko na kahit ano ng mang yari, ng dito ka sa puso ko.